Ormsjös Gästbok

I början på 1930-talet hade vi i Sverige flera extrema torrsomrar i
rad. Medvetenheten om brandfaran var ringa, och brandhärdar var mycket
vanliga i dom svenska skogarna. I brandhistoriken var det enorma värden
som gick till spillo. 1901 inträffade en stor skogsbrand vid Vikmon och
västerut mot Västvattenbäcken som kallades för Kiljansbrännan. Men den största skogsbranden i Ormsjö inträffade sommaren 1933 där det brann i
flera veckor och militär från Umeå blev inkallade. Nils Danielsson från
Mon har dag för dag beskrivit på Ormsjöhemsidan om detta trauma.

Elis Persson har också skrivit om Sotbrännan, och hur han under två år
levde som en svensk neger i skogarna norr om Mon, för att rädda det som
räddades kunde av den brända skogen. Skogsbolagen anställde folk från
hela sverige. Och arbetarna fick bo i riskojor, jordkulor och rena nöd-
bostäder. Vanligt var också att man delade kojan med hästarna. Och det
var inte heller ovanligt att det om morgonen kunde hittas hästskit i stekpannan. Elis skulle också sedan vara med flottningen i Västvatten-
bäcken som varade i fyra veckor. Och det var så mycket timmer i sjön
så man kunde nästan gå torrskodd till Lövstrand.

Sveriges välstånd skulle byggas med Norrlands timmer. Det var skogen
som omvandlade Sverige från ett fattigt bondeland till ett rikt och
välutvecklat industrisamhälle. Så skriver Sven-Åke Henriksson bördig
från Viknäs och Ormsjö i sin hyllningsbok "I FLOTTARNAS FOTSPÅR" från
2011.
Sven-Åke har dessutom på film dokumenterat"DEN SISTA RUMPAN PÅ
FAXÄLVEN" som visats på Sveriges television, och som kan laddas ner.
Ormsjön med sina tillflöden med Långseleån,Onbäcken,Västvattenbäcken,
Stutvattenbäcken och Fjällån med Arksjöån var stora arbetsplatser i 60 år. En stor epok gick i graven när den sista stocken flottades ner
1980. Flottningen skulle sedan 1982 upphöra i Ångermanälven dit timret
från Ormsjön hamnade, för att sorteras i Sandslån.

Torsdagen den 30 april 1896 föddes Emanuel Engelbert Bergh i Ormsjö.
Och ett unikt livsöde skulle få sin början. Modern Kristina hamnade i Ormsjö som piga, och sonen till bonden skulle bli far till barnet.
Kristina blev utsparkad och det enda arv sonen fick var faderns svåra
ögonsjukdom. Efter sina första år i Lövstrand och Avaträsk lämnades
Emanuel bort och vid nyårstämman 1900 auktionerades han bort till Erik
Johan Henriksson i Bellvik för 25 öre om dagen. Efter skolgång på Blind-
institutet Tomteboda skulle han åter hamna i Ormsjö, och då som slav
hos en bonde.
Emanuel eller (Blindmanne) som han också kallades, skulle sen bli skogs-
arbetare och gårdfarehandlare större delen av sitt liv. På gamla dar
skrev han ner sina minnen, och dom finns samlade i ett kompendium på
Dorotea kommun och Bibliotek, som man kan låna. Och som heter
MINNEN FRÅN MITT LIV

Sänder vårhälsningar från ett soligt Göteborg. 13 grader varmt och
gräsmattorna är gröna, krokusarna blommar och liljorna och tulpanerna
är i knopp. Bävern har också fått vårkänslor, igår morse kunde jag se
nattfärskt bävergnag vid Kvillebäcken mitt inne i Göteborg.

Johan Pålstig född 1912, son till Johan Albin och Margareta Jonsson i
Ormsjö. Debuterade 1947 med romanen "Missgärningar" där den fiktiva
handlingen utspelades i byn. Många skulle känna igen sig, och det blev
en del obehagliga sanningar för många. Nästa roman "Kvinna på pidestal"
utkom 1957 där även den fiktiva "sanningen" tolkades som självupplevd.

Johan Pålstigs stora verk skulle bli boken "Myten om Lappland" från 1963, som han tillägnade sin son Karl Otto. Där frågan om det ockuper-
ade Lappland, kolonisation, baggböleri, ödemarksmagi, folktro, och ny-
byggeri har satts under lupp. Och studien från Tacitus till Manker är
klargörande för vår historia. Sven Rosendahl skriver i sin recension
att Pålstig är mycket beläst, och har sakliga och klara annalyser och
synteser som bygger upp ett historiskt panorama som ger boken en mogen
tillförlitlighet.

Inom nuvarande Dorotea kommun, har man hittat spår av människor för
5-6000 år sedan. Klimatet var betydligt varmare, och olika jägarfolk
drog omkring. Klimatet försämrades för 2500 år sedan, och återflytt-
ning skedde långt senare i vildrenens spår. Lappmarken skulle koloni- seras, och under 1700-talets början skulle den nå Dorotea på allvar.

Frågan om historieskrivning kom upp. Kulturnämnden i Åsele storkommun
tillsatte en kommitte som startade arbetet 1977. Arbetet gick trögt,
och det var först sedan Sven Axel Sundström övertalats som arbetet kom
igång med historik fram till 1799. Boken "Dorotea sockens historia
från stenålder till sockenkyrka", skulle sen inspirera dom flesta
byar inom socknen att skriva ner och utge sin egen historia.

På facebook ligger det nu fotografier från Ormsjös 250-årsjubileum 1983.
Förra året fyllde byn 280 år. Och något mer jubileumsfirande kommer det
nog aldrig att bli. Ett stort tack och tanke till alla som gjorde 250-årsjubileet möjligt. Att man på den korta tid som stod till förfogande,
lyckades med dokumentation om Ormsjö dess byar och släkters historia är
beundransvärt. Erik Jonsson har senare också byggt på historien med två
nya böcker om de som utvandrade till Amerika. Det finns också fler för-
fattare från byn och de som skrivit om byn och vår del av Lappmarken,
som jag kan återkomma till.

Hej Ove
Vill rätta texten du skrev.
Valfrid var min mammas morbror
Ha det

Bäste Erland! Det har för mig berättats många historier om din Mors
morbror Valfrid Forsgren. Och varför han kallades för Ingenjörn har
jag ingen anig om. Och vad jag har förstått så har det inte varit i
några nedsättande ordalag. Själv så kallas jag i vissa kretsar för
Direktörn, och jag vet inte varför, och har inte ens brytt mig om det.
Skall återkomma vid lämpligt tillfälle att berätta mer om Valfrid.
Tänker ofta på hur många oberättade historier som finns. Tyvärr så
är dom flesta som man skulle berätta om både döda och glömda. Ett bra
sätt är att besöka dom döda på kyrkogården. Och helt plötsligt så kommer man ihåg ett namn som döljer en historia som skulle vara värd
att berätta för efterkommande. I somras så gick jag förbi en grav vars
person Erhard Vikström Arksjöby som jag bara har hört historier om, men vet lite i övrigt.Hoppas få återkomma och berätta om Erhard och Valfrid
vid lämpligt tillfälle.

Önskar alla Ormsjöbor en trevlig, och fet-fettisdag. Där det feta
står för god mat, som om söndagen inleddes ätandes av fett fläsk.
Måndagen som kallades den blå-måndagen skulle syfta till dagen där
allmogen skulle äta bullar för tillnyktring av gårdagars rus. Numera så
ätoms vetebullar strax efter nyår, och kallas semlor. Om denna ordning
kan man ju tycka. Och om nykterheten därstädes ovillkorigt främjats,kan
man ju fråga om det är bullarna som skulle vara orsaken. Och då kan man
med gott samvete rekommendera mera bullar.

Själv så äter och tillagar jag mina blodpaltar efter min mors recept.
Av någon anledning så tycker jag att blodpalt smakar som bäst när
man får steka upp dom i lite mjölkgrädde och inmundigas med några
smörklickar och iskall mjölk och spisbröd.

Har också med tiden fått stor nöjsamhet och fördragsamhet med semlor.
Men inget går upp emot fettisdagens sockrade fettisdagsbullar med söt-
saltsockrad het mjölk med kanel i djup tallrik. Allt enligt min mors
recept. Vanans makt är stor, min fru har stor tolerans så länge som
jag själv står vid spisen.

Slutligen fanns det i gammal folktro, att bjöd man inte främmande folk
som hälsade på om fettisdagen på blodpalt och hetvägg, kunde man
drabbas av många års olycka, och att skorstenen kunde blåsa ner. Och
något värre fanns inte på den tiden.